Efter två år i Schweiz så vänder poängsprutan Jonathan Nilsson hem till Sverige och SSL igen.

Det blir dock inte en återkomst till Helsingborg, utan istället har forwarden kritat på för Växjö.

– Jag och min flickvän har bott i Helsingborg i sex år och i Schweiz i två år, och kände båda att vi ville landa i Kristiantad nu, där vi båda är i från. Att vi vill det handlar mycket om att jag ska bli pappa, och då vill vi ha en bas med våra föräldrar nära, berättar Jonathan Nilsson.

– I Kristianstad finns två alternativ om jag vill spela i SSL: Helsingborg och Växjö. Det är ungefär lika långt att åka till båda ställena. Då föll valet på Växjö. Den helhetslösning som de erbjöd i kombination med den sportsliga utmaningen kändes spännande. Jag har gjort min grej lite i Helsingborg, jag kände att det var dags att testa något nytt, annars hade jag nog ångrat mig.

Så det blir pendlande för dig?
– Ja, så blir det, jag har gjort det innan och vet vad som väntar. Det är inte helt optimalt, men vill den bästa lösningen med alla parametrar jag har att ta hänsyn till.

Jonathan Nilsson har trivts väldigt bra i Schweiz och är fortfarande kvar nere i alplandet.

– Vi är här någon vecka till innan vi flyttar hemåt, säger han.

– Vi har trivts väldigt bra här, jag ångrar verkligen inte att jag tog chansen. Jag har jobbat 50-60 % och sedan spelat innebandy resten, och min flickvän har haft bra jobb som lärare. Men nu känns det läge att komma hem. Att vi ska bli föräldrar är den största delen i det, men också att jag saknat svensk innebandy. Jag vill komma hem och visa att jag fortfarande håller, att jag inte blivit en sämre spelare nere i Schweiz.

"SKA LEVERERA MÅL OCH POÄNG"

Det blir en liten nysatsning alltså?
– Ja, en ny push, jag känner mig inte färdig som innebandyspelare. Jag är otroligt motiverad för att visa att jag fortfarande håller i SSL, det ska bli väldigt kul.

Vad har hänt med dig som innebandyspelare i Schweiz då?
– Jag har fått lite nya perspektiv. Innan har jag bara varit i Helsingborg och formats mycket av deras spel, nu har jag fått uppleva nya miljöer och nya spelsystem. Det har öppnat ögonen och varit nyttigt för mig.

Under sina år i Helsingborg var Jonathan Nilsson landslagsmässig och en av de givna stjärnorna, en dem som var tvungen att leverera för att FCH skulle vinna matcher.

Han kommer ha en framskjuten roll i Växjö också, men känslan är att konkurrensen om speltid kommer vara skarpare.

– Det vet jag, ju bättre lag man spelar i, ju tuffare är konkurrensen. Det är det man vill komma år. Jag vet att det är tufft att komma in som ny och sätta sin prägel. Jag hoppas kunna spela till mig en så bra roll som möjligt. Samtidigt, i ett bra lag är det bara bra spelare, så man får också en bra omgivning oavsett kedja.

{!A}

Du ska ju vara en poängspelare?
– Absolut, jag ska komma hem och leverera mål och poäng, men ska också jobba hårt både offensivt och defensivt. Men visst, min roll är att vara målskytt.

Vad tror du blir din största utmaning?
– Bra fråga. Tror jag kommer anpassa mig till tempot ganska snabbt ändå, det är lägre i Schweiz men jag har ju spelat i SSL tidigare. Kanke är det att komma in i laget, det är alltid speciellt i början. En sak som jag verkligen ser fram emot är att spela på riktiga golv igen, det ska bli riktigt skönt.

SAKNAT BUSSRESORNA

Växjö har etablerat sig i SSL-toppen de senaste åren, och var i semifinal i år där det till slut blev förlust mot blivande mästarna Storvreta.

Jonathan Nilsson tror att laget är i toppen för att stanna.

– Det är svårt för mig att analysera vad Växjö gjort bra så här utifrån, men man är ett stabilt topplag. Nu handlar det om att utmana Storvreta och Falun, och visa att vi ska vara i toppen varje år.

Du suktar efter ett guld va…?
– Haha, ja, det kan man lugnt säga.

Till sist… misstänker att det var ganska bekvämt resschema i Schweiz, hur blir det att komma hem och åka buss igen?
– Längsta resan i Schweiz har varit kanske drygt två timmar, det är väl typ som det närmaste laget kommer vara hemma i Sverige. Men jag har faktiskt saknat de där resorna lite, men det får jag väl äta upp efter två, tre rejäla bortaresor, haha.